jag sträcker mig efter
men räcker inte riktigt
gränslandet
skornas frusna knarr
ur dagbrott
rister en avgrund
samtidigt
en duva tar taksprånget
luftfångad
vingslag skär dimmorna
vore det
mina ord
hon bar
dit
där du
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar