i det närmaste

du öppnar din mun
natten är brunnen
själva åsynen
ett främlingsskap
i aska

uppenbara saknad
forsar av oro
varken ut eller in

tickar
slår
och omigen

kilar
mellan sten och hävstång

tillit flimrar
pudersnö
hinna mot himlar

mina isvirvlars tvivlan