å färde

i dimtoppars ögongrus

den tid när ännu bäcken far och fårar

du

aldrig så vacker som då

och alla blommor där



det träs pärlor till min mun:

är det du?



brantbrutna slänt skär oss nerför

bland barrträd



sprickor vidgar vi

på absoluta bottnen

och från din nacke lösgörs

en solkatts stänk

som fuktar luften



tistelfält igenom

hand i händer

Vi

och ingenting är längre våra såriga ben



hår famlar vind

dagen flätar

melodi



så ger vi oss havet